uppenbarar sig på alla håll i das grosse deutsche Vaterland, Italien, Rumänien, och kommer det gamla tyska, de österrikiska och turkiska kejsardömena att wackla, i det de wilja uppsöka hwarandra, sammanstöta och omfamna hwarandra öfwer förswunna gränser. Deras rörelser märkas äfwen bland slawerne, och, hwad som är ännu farligare, bland panslawerne i sjelfwa hjertat af Turkiet, Österrike och Preussen för att centralisera sig omkring Kremlin. Den som är molekul, när massorna stöta samman, krossas, och ”arfwingen till Norge” tillåter redan nu icke gerna, att tyskarna sönderstycka Danmark, utan att han skulle wilja hafwa konpensation för sitt land. När wårt århundrade hyllar slägtskapens centripetala krafter, hwarför hylla wi centrifugala krafter. När öfwerallt män med talenter och hjerta wilja befrämja racernas förening, hwarför söka wåre män med talenter och hjerta att befordra deras separation, hwaraf endast swaghet och undergång följa.
VI.
Att endast enighet gifwer styrka och styrkan allena respekteras.Då jag, storthingsmän! för 5 år sedan hörde, att Swerge och Norge hade ingått med Frankrike och England en traktat, hwari de åtogo sig wissa förpligtelser till ersättning för, att dessa twå makter förpligtade sig att bistå dem, nekar jag icke, att jag med detsamma kände mig djupt förödmjukad och nästan hade anklagat wår wördnadswärde konung Oscar för usel swaghet, hans ministrar för förräderi, för det att mitt oafhängiga Norge gjordes — orden wilja ej öfwer läpparna — till en i ”protektion” tagen stat. Men sedan sade jag till mig sjelf: barnslig fåfänga, kan det wara annorlunda! Du är swag; antingen måste du finna dig i en protektion, hwilken är nödwändig för din existens, eller må du se till att du blifwer stark, så att du sjelf kan wärna dina rättigheter. Wälj häremellan! och wälj det senare, så framt du i ordets rätta betydelse will wara oafhängig, ty endast i styrka är oafhängighet. Tankarna föllo derwid på Swerige, — också swagt — och på Danmark, som är nödsakadt att från alla hof tigga sig till en smula uppmärksamhet och hjelp mot dess äregirige granne, och jag utbröt: O, bröder, låtom oss smälta wåra öden tillsammans! tillsammans äro wi starke! Låtom icke wår swaghet och twedrägt fresta grannarne, låtom oss icke längre behöfwa främmande beskydd, enighet gifwer styrka! — Jag fattade fullkomligt det owärdiga uti, att jag i min patriotiska oafhängighetskänsla hade högmodats mot Swerige, att jag i min
