Än i djup, än i höjd,
Ser du dyka min sorg, ser du flyga min fröjd.
Du drömmer ej du om de tusen besvären,
Och nöjena se’n, af ett lif uti skären.
Hellre sträcker du dig
Uppå mjukaste bolstrar, som — röfvats från mig.
Du tog hvad så väl jag behöfde att skyla
Mig sjelf och de späda, som darra af kyla.
När som viking ibland
Jag far långt ut till hafs, blir min maka på strand.
Hon rufvar på äggen i moderligt sköte,
Och flyger med ungarna se’n mig till möte.
Ja, med hela sin kull
Ses hon komma, och dunen de skina som gull.
Jag helsar de unga i grannskap af solen,
Och lifvet blir rikt midt i kyliga polen.
O! vi veta ej af
Annan verld än en klippa, en himmel, ett haf.
Vårt lif är en suck ifrån stranden, som smyger
Till tystaste djup, och till stjernorna flyger.
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/100
Den här sidan har korrekturlästs