Den här sidan har korrekturlästs
Det är nu för längese’n,
Men det minsta barn vet än
Att, när floden var förrunnen,
Var det jag, som kom igen
Med ett oljoblad i munnen.
Och jag är, fast späd och svag,
Glädjens härold än i dag,
Kärlekens budbärarinna, —
Och hvem drog, om icke jag,
Fordom skönhetens Gudinna?
När hon i sin ljusa char
Ännu genom luften far,
Ser du ej, hur dufvor tvenne
Till sitt spann hon än har qvar?
Skada blott, du ser ej henne.
Mellan älskande jag bär
Hjertats brefpost. Öm och kär,
Är jag trogen hem och maka.
Sänd mig bort, hur långt det är,
Och jag hittar dock tillbaka.
