Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/112

Den här sidan har korrekturlästs
UGGLAN.

Nattens och Minervas fågel ljusets lockelser försmår,
Mörkret skärper mina blickar, mörkrets hviskning jag förstår.

Sök ej mig der rosen blommar, sök ej mig när solen ler;
Fagrast är mig vår som vissnat, kärast sol som har gått ner.

Gråter regnet mot din ruta, suckar stormen kring ditt tjäll,
Hör du löfvens torra prassel i en sen oktoberqväll,

Och din lampa börjar flämta, och din brasa slocknar ut,
Lyssna, då är jag dig nära, lyssna, och du hör mitt tjut.

Men min vinge hör du icke; med en andes tysta fjät
Smyger jag mig till ditt fönster, ur en granskog djup och tät.

När då spöken tråda dansen och när tolf i uret slår,
Det är då som jemrens qvidan i min sång du höra får.

Den är hemsk, men hvad den bådar är just heller ej så blidt:
”Här blir svepning snart i huset; här blir lik, kläd hvitt, kläd hvitt!

Någon skall här dö, jag vet det; veta hvem är mig förment:
Jag får nu beklaga sorgen, så här tidigt, så här sent.