Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/118

Nu såg jag tvenne bokar, de höllo om hvarann,
De växt tillhopa från sin ungdoms tider:
”Du ser vår ljufva endrägt — så ropte de mig an —
Du ser den blida skugga, som hon sprider.
Som vi hvarandra stödje, så borden äfven J;
Se, dufvorna, som kyssas deroppe, äga vi,
Er hacka hatets korpar, hvad det lider.”

Nu under tak af granar en fin balsamisk vind
Mig bjöd att af sin nektar-ånga frossa;
En späd, en ringa blomma, med rodnad på sin kind,
Mig sporde, der hon satt bland barr och mossa:
”Säg, gäller väl hos eder, som här i skogens famn,
Förtjensten, som är blygsam? Och får den der ett namn?
Jag har fått ett, som inga välden krossa.”

Så kom jag till en mila. Den brunnit många år,
Nu låg der aska öfver släckta glöden:
”Här ser du — sade milan — af fordna lågor spår,
Men mig, som eder sjelfva, J föröden.
Som tysta kolen brunno uti min trogna barm,
Brann förr i er en känsla, en helig, djup och varm;
Men nu vi alla dela lika öden.”

Jag vände mig från milan. En bäck emot mig sprang,
Han hoppade så yr och lätt från fjället.
”Är glädjen från er flyktad? — han qvad med muntert klang —