Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
5
SONETTER.
SKOGSRÖDJAREN.
Hugg flinkt, min son! Än står den raka furen,
Som lefvat längre än vi två tillsamman:
I hundra år hans stolta växt förnam man.
Hugg raska tag! Men nej, han står som muren.
Hur högt mot skyn han har sin hjessa buren,
Ej stormen krökt den, nått den har ej flamman.
Men flyg, min yxa, flyg med lust och gamman!
Se så, nu är hans rot dock genomskuren.
Han faller. Skogen, vittne till hans nesa,
Med sorg och undran ser sin jätte hvila,
Och harar springa öfver fallna kroppen;
Men vänta! Snart han skall sig åter resa;
Han skall som mastträd öfver hafven ila
Och bära Sveas örlogsflagg i toppen.
