Den här sidan har korrekturlästs
I fradga hvit — så är hans sed —
Han bullrar, som han vore vred.
Hans täcka barn, de holmar små,
Så rädda stå,
När tunga hammarslagen gå
Vid Söderfors.
De mörka männer under jord —
Vulkani jättar högt i nord —
Vid härden stå med glödhet kropp,
Och sjömäns hopp
Blir smidt af hammarns raska lopp
Vid Söderfors.
Gick du i parkens middagsglans
Och band Linnéa till en krans
Och såg, hur kungligt elfven flöt
Och ur sitt sköt
Kring pelartempel bäckar göt
Vid Söderfors - - -
Då tänkte du: O den, som här
Fick bo med den man hade kär!
På näset skulle hyddan stå
Vid vågor blå:
Hur gladt, hur skönt att lefva få
Vid Söderfors!
