Vid Carl XIV Johans Regerings-jubilæum
1843.
Med jubel öppnar Konsten sina salar,
Vid folkets fest ej den kan vara stum:
Och glädjens eko ifrån berg och dalar
Vill höras äfven ifrån detta rum.
Till sång blir här hvart ord på häfdens tunga,
Allt sannt, allt stort, sig här i bilder klär,
I bilder, evigt sköna, evigt unga,
Och när, som nu, ett folk står upp att sjunga
Sin konungs glada lof, det minst kan saknas här.
Här uti konstens ljusa tempelgårdar,
Der sjelf han lyst kring sånggudinnor frid,
Och der än Carl med samma huldhet vårdar
Hvad Gustaf byggde åt sin glada tid.
Om Konsten än i dessa salar andas,
Hvem, om ej honom, tacka vi derför?
Och nu, då minnesdagen festligt randas,
Vår tacksamhet med brödrafolkens blandas,
Och det är deras fröjd i vår man ser och hör.
