Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/160

Det sägs, att förr, i ett af dessa länder
En högsint yngling ofta ensam gick,
Och läste i en bok, på Adours stränder,
Med sällsam aning och med tankfull blick.
Men boken, vid hvars blad hans öga dröjde,
Och som så mäktigt eldade hans mod,
Och som så underbart hans pulsar höjde,
Den bokens innehäll en dag man röjde:
”Fernando Cortez’ lif” — så på dess titel stod.

Han läste om hur denne, blixtens like,
En skuggans son, af egen bragd blef stor,
Vann solens land, vann Montezumas rike,
Och på en ocean till segrar for.
Då brann hans unga kind, hans öga blänkte,
Och röster ropte: ”blif än större du!”
Och stora tankar i hans själ sig sänkte,
Men hvad han drömde, hvad han hemligt tänkte,
Det visste ingen då, men häfden vet det nu.

Och se! då här nu land och stad sig gläder
På jubeldagen af sin konungs fest,
Fram åter mexikanske segrarn träder,
Och blir på nordisk skådebana gäst.
Åt kungars Nestor krans af honom räckes:
”Tag den! Du fyllt din ungdomsdröm, ditt hopp.”
Så hägrar morgonsyn, då qvällen släckes.
Han hjelten väckte: det är han, som väckes
Ur grafvens skuggor nu, och här skall träda opp.