Snillets öga, förr ej trött att vaka,
Somnar in på grafvens marmorhärd;
Hjeltearmen domnar vid sitt svärd,
Ättefadren rycks från barn och maka,
Och Carl Johan — hyllad af en verld —
Vänder aldrig, aldrig mer tillbaka.
Gud! men när slägtets beskyddare stupa
Ned uti grafven, den mörka, djupa,
Trösta det folk, som sörjande står
— Barn utan fader — omkring deras bår!
Gråt, Svea folk! du har din konung mistat,
I dag hans stoft i jorden sänkes ned:
Hans bragder minnet på sin sköld har ristat
Och lyser öfver grafvens fanor fred.
Hans vagga stod bland blommorna i söder,
Vid andra haf än dem som slå vår strand;
Der brann hans själ, så varmt som sol der glöder,
För ära, frihet och för fosterland.
Der trädde han — en man ur folkets leder —
Fram med sitt mod och med sitt öppna bröst,
Bröt våldets fästen med sin klinga neder,
Bröt väg till hjertan med sin blick, sin röst.
Men upp till nordens stormbebodda kuster
Hans hjelterykte flög, — till bortgömd vik,
Der Svea satt och räknade förluster
Och gret vid sina söners frusna lik.
En stympad arm hon sågs från bålet rycka,
