Den här sidan har korrekturlästs
Kung, hjelte, far! så satt du länge vördad
På dubbelthronen vid förenta haf;
Och nu, och nu — de klaga mot din graf!
Af dödens lia ligger hjelten skördad,
Och sina kronor — här han lagt dem af.
”Han är ej mer! Han är ej mer!” — så klagar
Ett brödrapar af folk, med saknad dubbelt tung;
Och vördande, O himmel! dina lagar,
Det nu till sista hvilan här ledsagar
Sin älskade, sin aldrig glömda, kung.
