Så oss helig blir ock denna stunden,
Minnets timma, som ännu är vår.
Halfva seklet snart har slutat runden:
O hur fort till timme blir sekunden,
O hur fort bli timmarna till år!
Har du sett på bäcken hur han silar
Sina droppar genom gräsets famn;
Men till flod han växer ut, och ilar
Hejdlös fram, du ser, han aldrig hvilar,
Förr’n han funnit hvad han sökt — sin hamn.
Spåren af den flod, som nu förrunnit,
Söka vi i minnets blida sken.
När vi tacksamt räkne hvad vi vunnit,
Sörje vi ock mycket, som försvunnit,
Mycket, som vi ägt, vi sakne re’n.
Det är tyst i svenska sångens dalar,
Ingen ”Selmas skald” dem lifvar mer.
Döden skjutit våra näktergalar: —
Som Wallin här ingen stämma talar,
Ingen lyra sjunger som Tegnér.
Dessas trio, nu än mer fullkomnadt,
Har stämt in i högre andars chör.
Tro dock ej, fast deras händer domnat,
Att för evigt strängarna ha somnat,
Tro dock ej, att skaldekonsten dör!
Menskohjertats modersmål hon talar,
Hennes hem är jordens vida klot.
Ses hon tyna i de storas salar,
Skall hon blomstra uti folkets dalar.
Det är der hon har sitt frö, sin rot.
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/177
Den här sidan har korrekturlästs