Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/178

O så länge som ej känslan qväfves
För det högsta af allt skönt och godt,
Och så länge som ett hjerta häfves
Af en längtan, som sitt mål förgäfves
Söker inom tidens trånga mått;
O så länge dödligt öga spanar
Genom verlden efter verldars Gud,
Och det sköna du i bilder danar,
Och dess urbild du ej ser, men anar,
Skall din känslas språk ej sakna ljud.

Och de ljuden dallrande sig mänga,
Bilda samljud, bli till harmoni,
Och du kan dem ej inom dig stänga,
De med jubel sina bojor spränga,
Och det jublet — det är poesi.
Höga konst, du renaste på jorden!
Kläd i blommor lifvets nakna fält,
Dröj så skön, som nyss du var, i norden!
Flygt gif tanken och gif rytm åt orden,
Och vårt inre lif i sång försmält!

Sjung ock nu, hur Svea stolt kan vara
Öfver söner, hvilkas namn ej dör!
Geijers skola häfderna bevara,
Nordsjön ned till Östersjön skall fara
Genom fält, der Platens namn man hör.
Forskarn, för hvars blick vid gömda härden
Djupets alla hemligheter röjts,
Har sitt namn han icke gett åt verlden? —
Men bland hjeltars, som ha adlat svärden,
Sent skall slockna namnet Adlercreutz.