Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/187

När snart i sina salar ut han träder
Och suckar tyst ett obesvaradt namn,
Hvad är med ens som mäktigt honom gläder
Och leende der sträckes mot hans famn?
Den fröjd, han nyss till grafven följt och saknat,
Föryngrad har den nu i vaggan vaknat
Och slår mot honom klara ögon opp,
Af oskuld fulla och af framtidshopp.
Förtjust han trycker till sitt bröst, det rörda,
Den nya tiden i dess späda brodd,
Ty nordens varma böner blifvit hörda
Och fadershjertats tysta suck förstådd.

Hvad jubel, som hvar sorg nu löser af,
Hvad glädjens löpeld genom nordens hjertan!
Den hand, som tog, var ock den hand, som gaf,
Som krönt med hugnad, se’n hon slog med smärtan.
”Tag här — så hviskar till hjeltinnans bröst,
Till modrens sargade, en himmelsk röst —
Tag här, till gäld för lifvets oförrätter,
För allt ditt mod i profvens heta glöd,
För alla vakor uti sorgens nätter,
Tag mot din sonson, du, hvars son är död!”
”Se här — så ropar samma rösten mild
Till unge fadren i sin sällhets råga —
Din store farfars och din egen bild:
Här gömmas gnistor till en himmelsk låga,
Som kan bli solsken för den dubbla nord
Och tina opp en bottenfrusen jord.
Så gack att ljufva fadersfröjden smaka
Fördubblad nu, vid handen af din maka: