Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/188

Er späda telning växe upp till tolk
Af begges kärlek för två trogna folk!”

Så — prisad vare kungars kung i höjden —
Än ha ej utdött ämnena för fröjden:
Carl Johans thron på våra fjällars rygg
Skall än i sekler vördad stå och trygg.
Hans segrars vittne, lifs deltagarinna,
Skall dröja nu att skiljas härifrån,
Se’n hennes blick sett morgonstjernan brinna
Kring hjessan af hans förste sonsons son.
Sent må till honom, som var Skandiens ära,
Hon upp från oss en minnets helsning bära,
Och säga honom: ”stormens alla hot
Ha nordens krönta ekar stått emot”;
Och säga honom: ”Oscars milda välde
En grundval har, som remnar ej itu”,
Och säga honom, hur vi tårar fällde
Vid Gustafs bår, och fälla dem ännu;
Men hur en glimt af ljusa öden röjdes
Den dag, vid dubbla glädjeskottens dån,
När alla hjertan, alla böner höjdes
För Carl den unge och hans unge son.