Den här sidan har korrekturlästs
Af guld man kronor smidde åt din panna,
Och folken ropte: se dem, se och ärf!
Man bjöd dig throner, om du ville stanna, —
Du ville ej, du hade fyllt ditt värf.
Ty på det svarta hvalf i dystra hösten
Du som en stjerna leende rann opp:
Du kom med strålar till de sorgsna brösten,
De klarnade för dig, du glädjens hopp!
Men glädjens, hoppets månader — hur korta!
Din faders armar räcka dig ej mer,
Ifrån din moders knä du re’n är borta,
Och hur de söka, — stjernan har gått ner.
Nej, icke ner. Sitt nu i gyllne kransen
Af Carlavagnens stjernor blyg och späd,
Du furste-oskuld, och med rena glansen
I mörka stunder än ditt Svea gläd!
