Hell sommaren, dagen och stunden,
Som samlat i heliga lunden
Det käraste norden har sett,
De tre, som nu äro blott ett.
Fast bröder, vi skiljdes, vi stredo,
Vi höggos, vi blödde, vi ledo;
Men grånade hatet har flytt
Och allt — är nu kärlek på nytt.
Här stå vi på toppen af jorden,
Vi söner af yttersta norden,
Till gräns ha vi brusande sjön,
Vår granne är eviga snön.
Och alla vi bedja: försvinnen
Ur häfden J blodiga minnen!
Och alla vi helsa en tid
Af ljusnande lycka och frid.
Vårt stamträd till gudarna räcker
Och yfviga grenar det sträcker
Till folk, som i leende ro
Vid fjället och sjöarna bo.
Det breder sin grönskande fana
Kring Nore och Svea och Dana:
Väl kronan är klufven itu,
Men frisk är dock roten ännu.
