Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/209

Och, som ett solglänst strömfall utför klippan,
Hans gula hår kring skulderbladen flöt.
Skön var den andre ock, blott föga äldre,
Med hjeltedrag en ädelt smyckad bild:
Ur ögats natt den godhet lyste mild,
Som, fast hon hämnas kan, dock skonar heldre,
Ger oväns agg välgerning blott till lön
Och fäller ej ett hufvud, men en bön.
Dock hviskar breda svärdet vid hans sida:
Han ej blott älska vet, men äfven strida,
Och vreden tänder kindens norrskensbrand,
När blodröd hane gal på Sveas strand.
Ja! landar der kung Hans med röda Danskar,
Han är ej sen att draga stridens handskar.

Men, frågar du, hvar komma de ifrån
Och hvilka äro väl de unga båda? —
Han, som till venster syns, så mild att skåda,
Det är Sten Sture, Svantes tredje son,
Mot hvilkens hjertblod Christian snart skall rasa;
Och ynglingen, som stödd emot hans arm
Står, lik ett segerbud, så stolt, så varm,
Hvem är väl han? Hans namn är Gustaf Vasa.

Hit följdes de i mången aftonstund,
När tankens värf i Salas stad de slöto,
Der nu de frukt af kunskapsträden njöto,
Som sköto upp på äldre Sturens grund.
Ty, likt en källa, okänd först och ringa,
Hvars läskdryck knapt af bygdens barn är rörd,
Men ur hvars ådror snart de floder springa,