Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/212

Och gärden tung, min far dock trohet rönt;
Ett ordspråk säger: ”förr han ger sin kappa,
Än ser en vapenbroder obelönt.”
Och när i bondens tjäll, det torfbelagda,
Han träder in — och barnen stå försagda
För granna gästen, som der stadnar qvar
Och med ett handslag helsar mor och far, —
Och han då ofta, som du vet, han brukat,
Sig sätter ner vid bordet, som står dukadt,
Och delar deras spis, fast enkel, grof,
Och spörjer dem, hvad nu dem görs behof; - -
Då glömmer bonden allt det knot han burit
För spärrad handel, för det dyra salt,
För fogdegästning, — ack! han glömmer allt
Och svär på nytt den ed, som förr han svurit,
Att hellre blanda upp sitt bröd med bark,
Än frossa under främmande monark. —
Så, Gustaf! Låt oss begge äfven svära
Att offra lif och blod för Sverges ära
Och stå, i striden för dess sjelfförsvar,
Ett enigt, obesegradt brödrapar!
Om då den ene af oss, fosterbröder,
I ärlig bragd för oväns stål förblöder,
Så mins den andre löftet, som han gaf
Åt vännen här i qväll på Odins graf,
Och hämnar honom. — Gustaf! Om jag faller,
Glöm ej min sista bön, mitt afskedsord!
Ett qvinligt hjerta vet jag här i nord,
Som skall mig sörja inom klostergaller
Och vid ett radband och en messebok
Beslöja brudens sorg med nunnans dok.
Gå till dess cell, och henne trösta, värna!