Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/213

Bär henne helsning från sitt hjertas vän,
Och säg Kristina, att Sten Sture än
I döden såg sin himmels ”gyllne stjerna,”
Och att än strålen af dess ljufva sken
Till honom tränger genom grafvens sten.
Men någon gång, när bokarna i dalen
Försilfrade, som förr, af månen stå,
Och hos hvarann J tvenne sitten då
Och om den unga, tidigt fallna, talen,
O glädjens då, att Sverge än är fritt,
Fast blodet, som göts ut derför, var mitt!”

Han tystnade. Men Gustaf, ädelt värdig,
Re’n manligt stark, en yngling blott till år,
Stod lugn. I ögat sågs en hejdad tår
Att falla ner på kindens rosor färdig,
Men stadnade i hvälfda musslan qvar
Att der, som perla, glänsa stor och klar.
Hans unga själ de höga tankar hvälfde,
För hvilkas åskor snart tyrannen skälfde,
Och molnet på den hvita pannan satt
Som när på snöfält sänks en vinternatt.
Nu handen på sin ungdomsvän han tryckte
Och ropte glad: ”Ja, broder, tag min ed!
Gå du mot Dansken lugn! — jag följer med
Och tar på segerns spjut mitt hjelterykte;
Det svärd, som kallt i striden hugger in,
Förs af den hand, som varmast trycker din. —
För Sverges väl att svänga stålblå klinga,
O det var redan gossens sköna dröm
De år, då själen, oförsökt och öm,