Der allt gick till på gammalt nordiskt vis,
Der tarfligheten kryddade vår spis,
Der skalden sjöng, och smickrarn tog med lofvet. —
Men, som den milda strålen smälter bort
All is på skogens elfver innan kort.
När våren andas ur de ljumma vindar,
Och de af snö så nyss betyngda lindar
Med ens åt himlens lärkor räcka fram
En lummig krona och en löfvig stam; —
Så, broder, smälte vid vårt första möte
Hvar kylig skärpa i min unga barm:
Jag var mer ung, men du mer god, mer varm,
Det var, som om en vår i famn jag slöte
Med alla blommor, all sin grönskas ljus,
Och bäckens sorl och lundens friska sus.
Hur stolt jag var att för din vän mig kalla,
Hur rörd, när ofta obemärkt jag såg,
Hur för din faders fot på knä du låg
Och tillgift bad för dem, som råkat falla
Uti hans onâd. O med gråt jag svor
Dig då att älska, som en yngre bror.
Den eld, hvarmed jag förr kring skog och backar
Sprang vild, blef sansad i din mildhets skygd,
Och fins inom mitt bröst en stilla dygd,
Det är för den, o Sten, som dig jag tackar;
Till äran brann jag sjelf af osläckt törst,
Men älska dygden lärde du mig först.
Nu gå i fred för mig de lätta hindar,
Mitt lod, som du, åt fienden jag spart;
Ty våra hjertan sammanväxte snart,
Som när en alm sig om en äldre lindar,
Och begges grenar fläta sig i hast
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/215
Den här sidan har korrekturlästs
207
MÖTET PÅ ODINS HÖG.
