Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/216

Hvar dag mer skuggrikt, och hvar qväll mer fast.
Ditt svärd är redan mot de danska pröfvadt,
Med hjeltemod i farans led du stridt;
Kanske härnäst, då sommarn skogen löfvat,
Din yngre vän fått pröfva äfven sitt.
Res i din faders värf! Bjud Lübeck väpna
Sin krämarflotta! Vinden blåser god.
Snart hafvet sväller af de fallnas blod
Och öbon darrar, sundets vågor häpna,
Och fri skall än en gång mot solen le
Vår gamla stålsköld med de kronor tre. —
När så du kommer hem med segerkransen
Och löser hjelmen, ställer från dig lansen,
Och ser din brud, som huld på stranden står
Med gröna myrtenkronan i sitt hår,
Att följa dig till altarranden färdig;
Säg åt den rodnande: ”med denna hand
Jag räddat nyss ett älskadt fosterland,
Tag mot den nu! I dag hon är dig värdig.”

Här afbröt Sten sin vän: ”Du målar skönt
Min hjelteära och min segerlycka;
Den förra ingen makt kan från mig rycka,
Men ack! hvem har den andras trohet rönt?
Dock — prisad Han, som vägde mina öden,
En trohet vet jag, som ännu i döden
På hvarje slagfält vid min sida står
Och torkar blodet bort från pannans sår
Med sakta hand och, när sig ögat lycker,
Ännu en kyss på bleka läppar trycker;
Först uti grafven blir hon från mig skild,