Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/219

”Det var Sankt Eriks dag förliden vår,
Då helgonfesten plär de fromma samla. —
Emellan nya templet och det gamla
Bars silfverskrinet då, som alla år:
Och psalmer ljödo till martyrens ära,
Kring åkerfälten såg man skaror bära
Hans kronbanér, ty grödan då blef god,
Och krymplingen, som släpats hit, ej sällan
Blef frisk och färdig, blott han drack ur källan,
Som runnit opp utur martyrens blod. —
Men under templets hvalf jag gick i qvällen,
Der brann det ljus i alla grafkapellen
Och helgonskrinets silfver lyste matt
Vid lampans sken, som flämtar dag och natt;
Och silfverkronan, som Sten Sture skänkte,
Sin själ till ro, — som troddes blifva säll
Af messor, lästa hvarje söndagsqväll, —
Satt herrlig i Sankt Eriks chor och blänkte,
Och, fast det ej var söndagsafton nu,
Dess vaxljus voro tända, alla sju.
Till hvalfvets fönsterrad, den dubbla, ljusa,
Steg skenet opp, och röster tycktes susa
Ett Amen der till sången, ljuf och mild:
Vid hvarje altar messades ett credo,
Och bleka prester utåt gången skredo
Med krucifixet och Sankt Eriks bild.
Men vid hans kista vördnadsfull jag sänkte
Mitt hufvud ner, och på hans lif jag tänkte,
Hur det var deladt mellan strid och bön,
Och tänkte på hans död, hur den var skön,
Hur nöjd sin hjessa han för bilan lutat,
Se’n han i ro sin gudstjenst hade slutat