Och, se’n han firat Frälsarns himmelsfärd,
Fick följa med på den. — Han var det värd!
Dä böjde jag mitt knä till Gud i bönen,
Bad mig den anda, hvarmed Erik vann
Sin helgonkrona, och till segerlönen
Att få en död, en sådan död, som han.
Derefter, under vårens svällda grenar
Från stadens portar ilade jag ut
Och, hur jag tankfull gick, jag kom till slut
Vid nattens början fram till Mora stenar,
De tolf, i hvilkas slutna domarring
Förr kungavalet stod på öppet ting.
I gråa ytan man försökt att rista
Mâng’ kungabild med krona och med svärd:
Med runskrift stod Carl Knutssons der — den sista, —
Den valde nu jag till min hufvudgärd,
Och, söfd af ljumma flägtar, sjönk jag sakta
På gräsets duk, som kungaskuggor vakta;
Af dagens fest och nattens vandring trött,
Mot hårda kudden somnade jag sött.
Då var det, som i drömmen bilder drogo
I underlig gestalt förbi min själ;
Jag såg, hur härar landet från oss togo
Och hur Sankt Erik slogs af dem ihjäl.
Sjelf stod han för mig i sin hårduk blodig,
Men ödmjuk, stilla, from och hjeltemodig
Sitt svärd han räckte mig och ropte: ”Tag!
En gång behöfs det. Strid och bed, som jag!” —
I hast min själ, från forntidsbilder ledig,
Såg taflan ljus och drömmen mera redig;
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/220
Den här sidan har korrekturlästs
212
MÖTET PÅ ODINS HÖG.
