Med slöjan fälld en framtid för mig stod,
Men ack! dess färg var, äfven den, af blod.
Din fader Svante hade gått ur tiden,
Du tycktes sjelf ha stupat nyss i striden,
Och Kristian drog med härsmagt mot vårt land,
Med bödelsyxan i sin krönta hand.
Hvar borgport han med borgherrns hufvud prydde,
Och våra landsmän blödde eller flydde;
En sorgklädd qvinna blott — jag såg ej hvem —
Försvarte än de fega männers hem
Och mottog, lik en sköldmö, spjutens skurar,
När Svensken nedref sina egna murar.
Jag gret i drömmen, ty bestört jag såg
Hur man åt Kristian räckte stadens nycklar,
Jag såg i Birgers stad hans kröningståg,
Såg denna mildhet, som hans öga hycklar
Mot dem hans hjerta ärnar död och sorg,
Och galgar såg jag på hvart enda torg. —
Nu tycktes mig, att för att ge hans kröning
En större glans, en vildare försköning,
Man förde upp ett skådespel helt nytt
Uppå ett fält, med purpurtäcken prydt.
Jag såg tyrannen i ett fönster hvila
Framför en spetsgård med en blottad bila,
Och under bilan — Gud, hvad syn jag såg! —
Med gråa lockar vördnadsvärdt der låg
Ett hufvud böjdt, som blott för Sverges öden
Nu smärtan kände, eljest log i döden
Och bidade med lugn det slag, som höll,
Och säg på mig allvarligt, tills det — föll;
Men på min kind, på folkets häpna rader,
Till Kristians fönster opp, det stänkte blod,
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/221
Den här sidan har korrekturlästs
213
MÖTET PÅ ODINS HÖG.
