För dystra skuggor från en morgondag.
Men ofta, som en bild ur gudasagan,
Står drömmens yngling för mig, än med slagan,
Än med ett svärd, som likt mitt eget är,
Och än en krona han på hjessan bär.
Ty vet, den gyllne, som på ängen räcktes
Åt mig i samma ögonblick jag väcktes,
Var ämnad honom. Så har jag förstått
Min dröm. Mig bjöds hon ju af misstag blott.”
”Men kronans glans, den vilje vi försvara
— Så ropte Sten — och stå som landets stöd,
Och våga allt och trotsa hvarje fara
För Sverges frihet, uti lif och död!”
I lif och död — så ropte de, och slogo
Ett väldigt handslag, så att högen klang,
Och vindarne på snabba vingar togo
Den ed, som dyr från deras läppar sprang,
Och flögo kring i sommarljusa, qvällen
Med stridens lösen. Öfverallt nu ljöd:
I lif och död, — så klingar det från fjällen,
Och dalen svarar djupt: i lif och död.
Och solen sjönk. På hjelteparet lågo
Dess sista strålar, med sitt guld ur skyn,
Och fädrens andar fram ur högen sågo
Och gladde sig åt en Valhallasyn;
Och hednatemplet stod i aftonbranden
Och värmde sig vid Sveas unga hopp,
Och Fyris lade tyst sin våg mot stranden
Att fånga bilden i sin spegel opp;
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/224
Den här sidan har korrekturlästs
216
MÖTET PÅ ODINS HÖG.
