I Arnstadt skiljas de om några dar.
En far till Franken, och den andre far
Till Lützen, — ej de redo mer tillhopa.
Och kronan föll, men stammen än stod qvar
Med roten fast, att stödja Europa.
Hvad skaror af qvinnor och barn, som fly!
Hvad lågor! Der brinna nu slott och by
Och lador med guldgula axen.
Och hjorden blir stekt i det heta skjul,
Med eld drifver vattenqvarnen sitt hjul,
In tågar Friedländarn i Sachsen.
Allt bäfvar. Han kommer på mordiskt besök,
De blommande städer gå upp uti rök
Och templens skatter de plundras.
Han slaktar boskap och folk om hvarann,
Han skrifver med blod, den stolte, att han
Vill fruktas, ej nöjd att beundras.
Till Naumburg närmar den jagande Holk
Sin tigerskara. Det arma folk
Till skydd ej sig reder, men döden.
Då flyger ett bud öfver hedarnas ljung:
”Han kommer, han kommer, den nordiske kung,
En engel, oss skickad i nöden.”
