Till segrens Gud hans hjerta ödmjukt beder,
Men från hans öga sömnens engel vek;
En dödens aning isande sig sänkte
På själens blomstervår, — och så han tänkte:
Hvad mer, om denna natt min sista vore,
En skugga blott emellan lif och död!
Hvad, om min själ till ljusets fader fore,
Förr’n morgondagen släckt sitt aftonglöd!
Af svaga menskor nämnes jag: den store,
Fast deras hyllning jag som synd förbjöd;
Mitt rykte vingadt flyger öfver hafven,
Och sjelf jag har ett enda steg till — grafven.
Och hjeltedöden går jag glad till möte;
Blott ljuset segrar, villigt slocknar jag.
Hur gerna än en gång i famn jag slöte
Min trogna maka, lutande och svag!
Dock henne, himmel! i ditt milda sköte
Förtror jag lugn. Ske, fader, ditt behag!
Tag i din vård mitt land, mitt barn, min maka,
Gif frihet, ljus, och tag mitt lif tillbaka!
Med hopp till Gud att för hans sak få strida,
Jag glad drog ut från mina faders land.
Du, Herre! sjelf band skölden vid min sida
Och satte svärdet i min unga hand.
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/232
Den här sidan har korrekturlästs
224
GUSTAF ADOLF VID LÜTZEN.
