Framåt det gick, framåt i heta striden,
Och länge främst man lejonkungen såg.
Hans sista rop var: ”biden, gossar, biden!”
Men snart han gömd för deras blickar låg.
Hans arm är krossad, blod ur såren strömmar,
Hans hand har släppt den hvita gångarns tömmar.
O sorg, o blygd! Hvad, Svenskar, fins det ingen,
Som tar hans sista hjeltesuck emot?
Blott, oskiljaktig, unge Leubelfingen
Dödssårad ligger vid sin herres fot.
Han reser sig och, fast han sjelf förblöder,
Sin store kung i dödens kamp han stöder.
Ett värjstygn träffar än den späda handen,
Hon släpper ej ändock sin dyra skatt.
Men hjelten, maktlös, dignar ned på sanden,
Och för hans öga är det redan natt.
Snart kring hans kropp slåss fienden om rofven,
Och mot hans panna skrapa hästar hofven.
Då stelnar armen på hans vapenbröder,
Då pressar deras bröst förtviflans harm.
Der går ett verop: ”Svenske kungen blöder,
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/236
Den här sidan har korrekturlästs
228
GUSTAF ADOLF VID LÜTZEN.
