Han syns ej mer i stridens vilda larm.
Med lossad sadel och med blodig bringa,
Ses blott hans stridshäst öfver liken springa.”
Dock — innan fasans köld hvart hjerta isar —
Först hämnden eldar opp de trogna bröst.
Sin smärta i sin bragd soldaten visar,
Han hör inom sig än sin konungs röst.
Han vill ej sörja, förr’n sin Gud han prisar
För segerns lycka. Striden är hans tröst.
Han svär att, innan soln i blod går neder,
Skall segern vinnas af de svenska leder.
Och eden hölls. Förfärlig striden blossar,
Och Pappenheim der faller, äfven han. —
Ännu i döden Gustaf mörkret krossar,
Hans ande var det än, som seger vann;
Ty förr’n tillsist hans blå, hans gula gossar
På fältet ligga strödda, man vid man,
I Schwedenstein de segerrunor hugga,
Dem friska popplar än i dag beskugga.
Der sucka nu löfven vid vindarnas sus.
Den strid är fullbordad,
Re’n hjelten är jordad,
Vid slägternas lofsång, i seklernas grus.
Hans grafvård betäckes
