Hon sofver dar, hon sofver år
Italia, söderns sköna mö;
Och näktergaln sin vaggsång slår
I toner, som ej dö,
Så ljufliga, att mången gång
Naturens pulsar slå af fröjd,
Och floden saktar, tjust, sitt språng
Från apenninens höjd.
Det går en suck ur berg och sten,
Ur blommans själ en suck det går,
Och gren sig lutar öm mot gren,
När näktergalen slår.
Allt skapadt tycks försmälta då
Som i en salig midnattskyss:
Med stjernor himlen ser derpå
Och sitter sjelf och lyss.
I slumrarinnans mörka hår
Hvar stjerna gnistrar som juvel,
Tills dagen fram ur öster går
Med glada färgers spel.
Men hon, i trollande behag,
Hon sofver dar, hon sofver år.
I morgon, likasom i dag,
I dag, liksom i går.
Hvad drömmer hon? — så frågar du.
Hon drömmer segerklang af svärd,
Hon drömmer om de kullar sju,
Som styrde förr en verld.
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/243
Den här sidan har korrekturlästs
235
ITALIA.
