Sju år han i sitt fångtorn satt,
Mot Leonoras fönster vänd,
Och sökte dager i sin natt,
Af egna glöd förbränd.
Ett dårhushjon han stirrar vild,
Förgudad nyss och nu beledd.
Italia suckar vid hans bild,
I drömmens spegel sedd:
Och väldigt häfves hennes barm,
Likt vågen af en fradgad sjö;
Man ser ett drag af sorg, af harm,
På hennes pannas snö.
Ha nu Italiens skalder dött? —
Med denna vesterns poësi,
Hvars like man ej sedan mött,
Säg, är det nu förbi?
Nej, än hon småler slumrerskan,
Hon Monti hört ej längese’n,
Och, hvad som henne trösta kan,
Manzoni lefver än.
Nu taflor drömmen rullar opp,
Och Rafaël dem målat har.
Det himmelska har der fått kropp,
Men genomskinligt klar.
Ett gudabarn i strålar ler,
Madonnans anlet blickar gladt,
Och gjuten kring dem begge ser
Hon nu Correggios Natt.
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/246
Den här sidan har korrekturlästs
238
ITALIA.
