Jag hör, hur höstvind i löfven klagar,
Jag ser, hur höstsol med fart sig sänker,
Då går jag stilla för mig och tänker
På fjerran nejder och fjerran dagar;
Och minnen ljufva och bilder höga
På lätta vingar sig till mig närma,
Med glans och fägring de slå mitt öga,
De fylla hjertat med sol och värma.
Då går jag ännu i alpens branter
Och hör, med dån hur laviner välta,
Ser vattenfallen sitt silfver smälta
Och störta ned ifrån alla kanter;
Ser gletscher skimra i aftonfärgen,
Med blommor möter en schweizerflicka,
Och klara sjöar emellan bergen
Som mörkblå ögon emot mig blicka.
Ett vallhorn ljuder ur stilla dalen,
Och kuhreihn svarar från fjällets toppar,
Halft sorgligt gladt, som bland vårens knoppar
En tonsuck, drillad af näktergalen; —
Och hjordars klockspel melodiskt blandas
Med glada röster: och frid, försoning,
Ur hvarje pulsslag af lifvet andas,
Och trefnad blickar ur hvarje boning.
