Den här sidan har korrekturlästs
248
STRÖDDA DIKTER. II.
Till landets skuggor, smyckade af Flora,
En sommarqväll mig drog från Tiberns våg,
Och Romas stad, den eviga, den stora,
Med sina skatter re’n bakom mig låg;
Dock, minnets kullar! Än mitt hjerta visste,
Att blott en lek dess afsked var från er.
Ej kommen ännu dagen var, den siste,
Då jag på allvar eder åsyn miste
Och ville vända om — och fick det icke mer.
Mig drog en längtan till Sabinerbergen.
Jag deras kedja måla vill, — men nej!
Hvem ger mig penseln och hvar får jag färgen,
En saft af blåklint och förgätmigej?
Se dem från Rom! Se hur hvarann de följa,
En blåklädd lifvakt kring en klassisk jord!
Ett genomskinligt flor dem söker dölja:
Så blå är endast Medelhafvets bölja,
Och någon enda gång en sommarsky i nord.
