Och aftonhimlen blef alltmera blånad,
Af solens klot i vester purpurstänkt:
Jag såg mot jorden, såg mot skyn förvånad
Och tänkte tankar, som jag förr ej tänkt.
Allt var mig nytt: bland pinier stod blott alen,
Ett sändebud från nord till Floras fest;
Men kaskateller hoppade i dalen
Med silfverskum, att lyss på näktergalen,
Som i en fikonskog nu satt och sjöng som bäst.
Och när hans toner nu som ömmast drilla,
En ljuflig flöjt i Aniofallets brus,
Och jag vid foten af Mæcenas’ Villa
Satt drömmande i aftonrodnans ljus;
Då kom en herde till mig med de orden:
”Till dig, o främling, bref i Rom jag fick,
Ett bref, som kommit långt ifrån, från norden”. —
Jag tog det, bröt det, ack! från fosterjorden
Det kom, förskönande det skönsta ögonblick.
Det föll ett blad derur. Det var den sången,
Som skalden vid guldbröllopsfesten qvad
Om Gustafs tid, der Kellgren, Creutz och mången,
Som sjöng på den, fick lif i hvarje rad:
Och Lidner gråtögd, Bellman i sin yra,
De kommo mot mig ur en vinlöfs-gång.
O! i en nejd, der Flaccus slog sin lyra,
Hur dessa svenska ljud mig voro dyra,
Vid Teveronens svall hur skön en Mälarsång!
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/258
Den här sidan har korrekturlästs
250
EN AFTON I TIVOLI.
