Jag kände ljuden. Jag läst Frithiofs saga,
Som nu Europa lär sig utantill:
Ej blott på svenska Ingeborg hörs klaga,
Hon sätter sucken på hvad språk hon vill.
Ack, här — jag tänkte — här i blomstersalen
Må sången höras från min fosterjord!
Jag läste högt. — Det blir så still i dalen,
Och forsen saktas, tyst blir näktergalen,
Tyst söderns näktergal för den, som slår i nord.
Och fredligt landtfolk hade emot stammen
Af en cypress ställt sina liar nyss,
Och herdar kommo med sin hjord, och lammen
I feta gräset lade sig att lyss.
En skara, som till klosterfesten tågar,
Sig glömmer qvar, och går ej mera bort:
I allas blickar glad förundran lågar,
Och blyg till slut en vignerola frågar:
”Hvad språk är detta, skönt, ja nästan skönt som vårt.
”Hvad språk är detta, väldigt som kaskaden,
Och ömt och klangrikt som vår näktergal?”
Så frågar hon, så frågar hela raden,
Vid dessa nordljud i hesperisk dal.
Och när jag svarat: det är svenska sången,
Och skaran sedan gått mig gladt förbi,
Och sista herden längese’n var gången,
Jag hörde genljud ropa: ”svenska sången!”
Det ljöd så eget skönt i daln vid Tivoli.
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/259
Den här sidan har korrekturlästs
251
EN AFTON I TIVOLI.
