Men Tibern af brokiga skaror en krans
Re’n samlat, som vänta på festens glans.
Mot Petersdômen hvart öga ser,
Och alla längta, att soln må gå ner.
Nu strös öfver bergen dess sista sken
I silfver och purpur, och slocknar alltre’n,
Och svart i sin glänsande sammetsdrägt
Står Natten och väntar: — det rörs ej en flägt.
Men, öfver Sankt Angelos skimrande topp,
Vid Tiberbron en raket springer opp,
Och stilla, lik stjernan, som bådar att snart
Sig hela hvalfvet skall tända klart,
Ett ensligt bloss — månget Ave be’s —
På högsta kupolen nu irra ses.
Då slå i en blink millioner af ljus
Ur murarna fram uppå Herrans hus.
I lågor står templet, i lågor står skyn,
Och högst brinner korset. — Förtrollande syn!
Är himlen ej öppnad? Har ner den sig sänkt?
En glans, som denna, blott der man sig tänkt.
Det är ju, som in i de saligas tjäll
Hvart öga fick kasta en blick i qväll!
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/262
Den här sidan har korrekturlästs
254
TIGGAREN I ROM.
