Jag gick en dag, vid löfvens lätta susning,
Längs utmed stranden fram till Maros graf,
Och ögat njöt, med aldrig mättad tjusning,
En sådan himmel och ett sådant haf.
Framför mig krusades den blåa fjärden
Af vindens anda, svalkande och ljuf:
Bakom mig låg den skönsta stad i verlden,
Och midtemot mig reste sig Vesuv.
Sångfåglar slogo, täflande om priset,
Sin fulla drill i fikonlöfvens natt;
Och allt var helsa, allt var ljust och gladt,
Som första dagens sol i paradiset.
Bäst så jag gick längs hafvets bugter fram,
Och gladde mig åt sången, vågen, dagen,
Med bok i hand satt lutad mot en stam
En man, med söderns prägel uti dragen.
De vexlade, för hvarje nyläst rad,
I mimiskt spel: man såg, än vreden jäste
Uti hans bröst, — än var han stolt, än glad,
Han led och njöt, han lefde hvad han läste.
För hvad naturen skref der rundtomkring,
Försänkt i boken, hade han ej öga:
Af skådespelet i det låga, höga,
Han njöt, han såg, han hörde ingenting.
