Men moln och solsken flögo öfver pannan,
Och ögat ömsom tårades och log; —
Så satt han, läste sida efter annan,
Och såg ej opp, och andan knapt han drog.
Den mannen — tänkte jag — lär solen bränna
I hjernans kamrar; är det ej en tok,
Som på en dag, en sådan ort, som denna,
Kan glömma jord och himmel — för en bok!
Och dock, det lyser eld, det blixtrar snille
Ur dessa ögon, dessa musklers spel; —
Det är ej hans, nej, det är bokens fel:
Den boken framför allt jag känna ville.
På skalder har Italien ingen brist,
Från Dante ner till Monti hvilken skara!
Ja, en af dessa lär väl denne vara,
Men hvem? Låt se! En af de största visst.
Nu mannens intryck syntes djupa, starka,
Då tänkte jag: det sjelfva Dante är;
Men åter blef han vek, och öm, och kär, —
Då tänkte jag: nej, nej, det är Petrarca!
Så, oviss än, jag gick min bana fram
Af sköna stunder att ett mer förvärfva,
Och, mellan Cap Misen och Cap Minerva,
Jag såg hur Capri utpå golfen sam.
Två uddar, lika herrliga att skåda!
Hvart skall hon styra kosan väl i dag?
Hon tycktes oviss, hon, emellan båda,
Som mellan Dante och Petrarca jag. —
Men redan brände solen öfvermåttan,
Facchinon lopp till osterians bord,
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/273
Den här sidan har korrekturlästs
265
EN MORGON I VILLA REALE.
