CARLSDAGEN I PARIS.
(1836.)
Ej nordens son i fjerran länder
Förgäta kan sin fosterjord:
Han seglar bort från kära stränder,
Men tar sin kärlek med om bord.
Hans öga än, der drufvan glöder,
Står vändt mot fjällens bleka ljung,
Och hjertat klappar midt i söder
För norden och för nordens kung.
Liksom nu alla afstånd veko,
Hörs jublet hemifrån i dag,
Besvaradt af ett dubbelt eko
Vid Seinen, ur nordmannalag.
Ty sed från fädren nordbon gömmer,
Och för sin kung, med glädjens mod,
På festens dag sin skål han tömmer,
På farans tömmer han sitt blod.
Se Galliens jord, der häfden ristat
Så månget drag med blod uti!
Hvad den i Bernadotte har mistat
Det vunno i Carl Johan vi.
Sankt Erik och Sankt Olof båda
Åt honom sina kronor räckt,
Och glädjas nu i skyn att skåda
I tvenne folk en brödraslägt.
