Och många tappra mannahjertan brista.
Dock blef vårt vapen bajonetten blott:
Och mången strid mot tsarens här vi mista,
Dock hade ingen lossat än ett skott.
Der Weichselns vatten flyr mot hafvet rödt,
Der har det fjerde regementet blödt.
O ve! det qvides i palats och koja,
Det svarar ve i söder och i nord;
Vårt land på nytt är smidt i jern och boja,
Det fins ej mer ett Polen på Guds jord.
Hvar man, som ej är död, är fágelfri
Af regementets sista kompani.
Hell er, J bröder, som fått glada stupa
På ärans fält, med ännu måttadt spjut!
Vi lefva än, men såren äro djupa.
Och med vår frihet är det evigt slut.
O Gud i himlen! Snart är det förbi
Med regementets sista kompani.
En dimmig qväll, från polska sidan stanna.
Sju grenadierer invid Preussens gräns
Med friska sår, med ärr på mulen panna; —
”Wer da?” det skallar, fästningskedjan späns.
Då svarar en: ”i landsflykt drifna hit,
De sista sju af sista kompanit.”
