Den här sidan har korrekturlästs
Hör! fallen de brusa. Det bruset mig söfver,
Men kommer en ovän, jag vaknar igen,
Och kommer en bergflod, så hoppar jag öfver,
Och kommer min älskling, så kysser jag den.
Men ack! O hvar kan han väl vara?
På länge jag såg honom ej.
Du klippa jag ber dig, o svara,
Monn’ han är mig trolös? — O nej!
Man talar så mycket om oron och qvalen,
Jag känner dem ej, vill blott sjunga och le,
Och skulle de också hit komma i dalen,
Jag klättrar på bergen, — det kunna ej de.
Tyst, hörs ej ett alphorn der borta?
Min älskling mig vinkar dit fram.
Med sång vill jag vägen förkorta.
Nu skynden er fort, mina lamm!
