Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/295

En dag, på Rigis högsta topp,
I morgonsoln en flicka stod,
Raskt dref jag mina lamm dit opp,
Hon rodnade som blod.
Och våra hjordar sämdes bra,
Då kommo öfverens ock vi:
Der stod i hennes blick ett ja,
Ty jag var Schweizare och fri.

Du sälla tid, vid gigors röst,
Vid alphorns klang, i dalens sköt,
Då till mitt trogna schweizarbröst
Jag unga makan slöt! —
Men himlen blef af viggar röd,
Oss nådde krigets vilda skri,
Tyrannens bud till Schweizarn ljöd:
”Dö, eller upphör vara fri!”

Vid Djefvulsbryggan slaget stod,
Der blef på lif och död det stridt;
Laviner färgades af blod,
Det glänste rödt i hvitt.
Då kom mitt ärfda spjut till pass,
Ty ”man ur huset” drogo vi;
Jag slipade min yxa hvass,
Och slogs som Schweizare och fri.

Snart rensades Sankt Gotthard från
Barbarers vilda röfvartropp:
En föll i Rhen, en föll i Rhone,
Men ingen steg mer opp.