Den här sidan har korrekturlästs
Träda de i glans för minnet,
Blir i hjernans kamrar natt:
Ofta då ett stilla vansinn
På den höga pannan satt.
Och så har han länge färdats,
Skygg för menskors blick sig gömt,
Ingen vet, han konung varit,
Och han sjelf det nästan glömt.
Men Naturens klara öga
Har den gamle känt igen,
Vill, fast tiggare han lefvat,
Han skall dö som konung än.
Och hon låter lindens grenar
Snöga blommor i hans hår:
Se, af dem kring glesa lockar
Hur en strålljus krona står!
Och den nötta vandringsstafven
Solen nu förgyller huld:
Underbart i qvälln den blixtrar
Som en spira utaf guld.
Aftonrodnan praktfull purpur
Öfver hals och skuldror strör; —
Nu kan hela verlden skönja,
Att det är en kung, som dör.
