Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/34

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
26
SONETT-KRANS.

V.
När stjernan tändes och när hon sig gömmer,
När dagen gryr och när sig qvällen sänker,
När sol’n med alla sina strålar blänker,
När natten alla sina fasor tömmer,

Jag lefver — nej, jag lefver ej, jag glömmer
Mitt lif för lifvet, som mig Emma skänker:
Hon är den enda tanke, som jag tänker,
Och hon är drömmen, som jag evigt drömmer.

Hur underbart att uti en annan
Förlora sig, förintas och försvinna,
Dö sjelf, och lefva dubbelt lif i henne!

Så tvenne lågor, famnande hvarannan.
Du ser dem slockna — att förskönadt brinna,
Två uti en, och dock blott en i tvenne.