Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27
SONETT-KRANS.
VI.
I ljufva drömmars fängsel låg jag bunden,
Fast lycktadt re’n var nattens dystra välde
Och morgondaggen sina droppar hällde
Ur gifmild skål på hela blomsterrunden;
Jag gick — så tycktes mig — nu genom lunden,
Då i min väg en syn sig plötsligt ställde,
En qvinlig skepnad, men hon slöjan fällde,
Och Emma, Emma kände jag på stunden.
Hon syntes sorgsen, men med mod beväpnad,
Och hennes blick — jag kan den ej förgäta —
Var som af sol och tårar genombrunnen:
En myrtenkrona såg jag, till min häpnad,
Sitt mörka löf i hennes lockar fläta.
Jag ville fråga, — men hon var försvunnen.
