Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
28
SONETT-KRANS.
VII.
Förgäfves, Emma, tog jag mig till vara,
När sist med dig jag satt inunder linden.
Du såg min sorg, och sade: ”öfvervinn den”!
Och blott med tårar kunde jag dig svara.
Jag kände, när jag såg de ögon klara,
De mjuka lockar fladdrande för vinden,
Den fina purpurn på den hvita kinden:
”Skön såsom du kan blott en engel vara”.
På linden, ack! än samma blommor hänga,
Men skild är jag från alla mina himlar,
Mitt ankar lyftadt re’n till vida färden.
Jag skall se haf, der seglare sig tränga,
Se mången stad, som full af menskor hvimlar,
Men, utan dig, en öcken blir mig verlden.
