Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29
SONETT-KRANS.
VIII.
Jag står vid rodret uti nattens timma,
Jag hör hur bränning sig mot bränning bryter,
Jag hör hur stormen uti tacklet ryter,
Och rundt omkring mig är blott natt och dimma;
Då rinner opp och börjar vänligt glimma
En enda stjerna. Hur sig allt förbyter!
Hur lätt nu skeppet öfver svallet flyter,
Hur gladt tritoner till dess möte simma!
Den enda stjernan — O hvem kan hon vara?
Mig är hon himlens perla, högsta skatten
Af allt det lysande, af allt det klara:
Hon visar vägen öfver svarta vatten,
Hon skall mig leda genom töcknens fara,
Bestråla vågen och upplysa natten.
