Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/67

Från en af dessa var nu redan fallen
Han som, från kung, gick bort att ensam dö,
En gäckad, ringa främling i Sankt Gallen,
Omgifven sist ändå af berg med snö.
Sitt namn han bar ej opp, — men tadlet vike!
Och nog, att i sitt fall han nära drog ett rike.

Den store Gustaf Adolfs land, det fria,
Hur stympadt nu det skälfde i hvar lem!
Dess ungdom föll som strå för pestens lia,
Och hungren dukat bord i köldens hem.
I Stockholms skärgård tsarens flotta kryssar,
Och Sveaborgs kanon är laddad nu af — Ryssar.

Hvad svajar der från obeskjutna vallen?
En flagga utan trohet i sin färg!
O Sveas ära! är så djupt du fallen?
Kan sveket tränga äfven genom berg?
O än jag hör, hur fäderne förtälja
För barnen denna skymf, och sina tårar svälja.

Från hjessa svag till hjessa redan grånad
Sig kronan flyttade, i det hon föll;
Blef så från naboland en furste lånad
Att stödja spiran, som den Gamle höll.
Frid ljöd hans helsning efter vapendånet;
Men skänkt ej var oss han; Gud tog tillbaka lånet.