”Du sköna jord, som mig till lifvet födde,
Du, för hvars frihet jag så länge stridt,
Du, för hvars ära jag så ofta blödde!
Från denna stund är detta blod ej mitt.
Hvar droppe, som i dessa ådror sjuder,
Tillhör mitt nya land — och dig farväl jag bjuder.”
Men vinden leker i de lätta segel,
Och hösten gulnar björkarna i nord.
Då krusar Öresund sin klara spegel,
Ett skepp att vagga. Hjelten är om bord.
Tag gästen mot, O Svea! gläds, beundra!
Höj dina jubelskall och låt metallen dundra!
Han kommer! Han är din, är din allena.
Var trygg, och slut din älskling till ditt bröst,
Och svär att dig i lif och död förena
Med honom och hans ätt till tidens höst!
De store Carlars skuggor blicka neder
Ur aftonrodnans port, och höra dina eder.
Men såsom förr den störste ibland Asar
Af Gylfe togs emot i Mälarns hamn,
Så slöt den siste ättlingen af Vasar
Den nya Odin faderligt i famn.
I stormen nu han ägde pröfvadt ankar,
Och Hogland sam på nytt upp i den Gamles tankar.
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/71
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
